Skärtorsdagen för 14 år sedan (då den 9:e April) var jag gravid, och kom då in i vecka 38. Födseln var planerad till den 23:e.

På undersökningen i v. 36 upptäcktes det att bebisen låg fel, och hade huvudet uppåt.   

Blev undersökning för att se om jag kunna föda barnet som det låg, men det gick inte så det blev vändningsförsök... som lyckades!   (annars skulle det bli kejsarsnitt)

Jag mådde prima under graviditeten. Men... jag hade ändå en underlig känsla att något var galet..   

Sa till några få vad jag kände på mig, och hade ett tag planer på ett fostervattenp. Nu blev det inget prov då jag hörde att det kunde orsaka missfall

Den 9 april som då var skärtorsdag började värkarna ca kl. 12 när jag var på jobbet. Jag stannade ändå kvar med värkar till kl 3 då arbetsdagen var slut.

Hem och duscha, packa väskan, fixa barnvakt till sonen m.m sen bege sig till bb, där våran dotter Emma sedan föddes strax efter kl 7....   

och ja, det var som jag misstänkte... hon hade Down syndrom    

Många tankar for såklart runt i huvudet på oss, men jag har aldrig tagit det så hårt, jag var ju kanske lite förberedd

Emma   

Hon vägde 3.980 gr och var 51 cm vid födseln i v. 38 och läkaren sa att hon var tung för tiden. 

Många som föds med down syndrom har hjärtfel, så det blev ultraljudsundersökning två dagar efter födseln. 

Det visade sig att hon hade hjärtfel och skulle opereras.  

 Det var hål mellan kamrarna och mellan förmaken, och när hon sedan var nästan 5 månader åkte vi ner till Lund där hon op.

Allt gick bra och hon har inte haft några problem med hjärtat efter det.

Emma har hela tiden gått i vanlig skolan med assistent.

Hon är en jättemysig liten tjej, och verkar vara omtyckt av många.

Mycket mer jobb har det såklart blivit under åren, och är fortfarande och kommer alltid vara. Hon klarar ganska mycket själv, men behöver ändå hjälp med en hel del.

Många jag känner vet ju redan om allt detta, men inte alla.

Glad påsk!